jag visste att det var något lurt när kattmamman tryckte in enbart mej i buren. jag visste det! åh den där förbövlade kattmamman! hon körde upp mej till smådjurskliniken, lämnade mej i en ståltrådsbur och gick elakt skrattande (jag lovar!) ut i det strålande höstvädret!
sen sövde de mej, sprättade upp mej som en slaktgris och kastrerade mej! min stolthet är sårad. JAG är sårad! det blev ENORMA snitt! de var snudd på ÅTTA millimeter långa och två! TVÅ! och det tog jättelång tid för dem att läka. typ tre dagar! och under tiden led jag. hela tiden. medan jag fortsatte jaga bulan mot sammanbrottets rand, äta upp all mat, bita sönder saker samt klänga på kattmammans ben som en sinnessjuk mara. hon trodde jag skulle vara svag och ynklig och virrig när jag kom hem. HAHA!
ok att jag var snurrig och att jag kanske borde ha vilat lite men skam den som förlåter en sån här oförrätt snabbt!
jag gav mej inte förrän jag släpbajsat i hallen, klösthängt sönder lakarn på tork samt jagat upp bulan i klöspålen. SEN slog jag mej till ro och tvättade såren...
nu, så här nån vecka senare, är jag väl okej. det ÄR ju nåt som saknas. eller nej. det är några saker som saknas om man ska vara petig men det får la gå. det var ju ändå ganska krångligt att bli avelshane. man skulle ultraljuda hjärtat för att kolla så att väggarna inte var för tjocka och så var det blodprov för sjukdomstester och blodgruppering. vette fan om det uppväger ett ligg, allvarligt talat alltså... men det hade varit kul att föra mina apgalna generna vidare. fast kattmamman säger att hon ska ha en lugnare katt nästa gång. jo, tjena. vi d-rexar är så här. hungriga, speedade och underbara med en gnutta galenskap. fast vi ÄR ju ganska gosiga, varma och mysiga. när vi sover. mohahahaha!
