de ljög...de ringde två dagar senare och sa att hon var piggare. att hon hade ätit lite själv, att hon ville ur buren och att hon spann så högt att de inte kunde lyssna på lungorna.
jag väntade mej en katt som återvänt till livet, som var på väg att bli sig själv igen. well, tji fick jag antar jag...
hemresan blev uppskjuten i sex timmar för att hon hade kräkts. de ville avvakta och se om det bara var en enstaka spya eller om det skulle bli flera. dessutom skulle de ta extra röntgenbilder för att kolla magen på henne.
när jag kom för att hämta henne fick jag gå från väntrummet till vårdavdelningen och vänta utanför deras 'bakdörr' i fem minuter medan djurskötaren fixade papprena. det var ganska kallt. när hon väl kom ut hade hon med sig a i buren och en näve papper. a satt alltså i buren utomhus i typ tio minuter medan vi gick igenom recept och shit. en katt som kommit in med grav jävla snuva och lunginflammation...
veterinären hade skrivit ett brev där hon talade om vad jag kunde förvänta mej, vad jag skulle göra (antibiotika, hostmedicin, näsdroppar, ögonsalva, tvångsmatning/vattning och nästorkning), samt att a var uppsatt för återbesök den 29e. jag fick inte besked om kräkan hade varit enstaka, vad dagens röntgen hade visat, om de fått svar på alla trehundrafemtioelva prover de tagit eller nån ynka gissning på vad det var för något som fått henne ner på knä.
tack och adjö och det blir 12525 kronor eller nåt...
åker hem, fortfarande med förhoppningar om att jag fått hem en friskare katt. dessa grusas dock tämligen omgående efter jag släppt ut henne ur buren hemma. först går det fint, hon dyker in i kattlådan och kissar. b sniffar på henne men fräser inte. s fräser som fan. inte konstigt då katten stinker latexhandskar.
efter kattlådebesök lägger hon sig i sängen. och där ligger hon sedan kvar. snudd på hela tiden. några gånger vinglar hon iväg ut i lägenheten och är helt vilsen och borta. hon går bort till hallen och krafsar på hallmattan, jag bär henne till kattlådan, hon kissar. hon vinglar till kattmaten och står bara stilla och glor på den i flera minuter för att sedan vända och återgå till sängen. hon sväljer konstant luft och när hon hostar rör sig väl luften i tarmarna och hon kräks. i början har hon lite att få upp, senare bara illgul galla. jag försöker tvångsmata men efter turerna på sjukhuset vill hon verkligen inte. hon utvecklar tio benpar och kämpar emot. försöker få i henne lite lite vatten för att få bort gallsmaken, hon vill inte. hon ligger. det är vad hon gör. hon är så slut att huvudet stundtals vinglar.
a är piggare idag...my ass...
sen på kvällen, tidigt på natten sitter jag i soffan med agnes i famnen. hon är inte där. ibland glimtar det till en agnes och hon ser PÅ mej. mestadels av tiden stirrar hon bara tomt. jag inser att jag har inget val. hon ÄR inte piggare. hon förtjänar att slippa det här.
jag ringer a och storbölar. visserligen är det en stor lättnad att ha tagit beslutet men tanken på att förlora henne är mer än vad en kattmamma kan bära. jag går sönder. efter det går jag och lägger mej. placerar agnes på hennes favoritplats: mitt på min huvudkudde. jag somnar med armen runt henne. hon sover inte nämnvärt.
morgonen efter, bokar tid för himlafärd på fredag. ingen tid den dagen samt att jag vill att A ska hinna ner och säga hejdå. både för hans skull och för agnes. och det är rätt beslut. det är som att hon väntade på honom. hon vaknar till lite och är där. medveten. njuter av att bli kliad under hakan. hon vill dock inte ha varken grillade revbensspjäll eller tacos. det är en mycket sjuk agnes...
på kvällen går vi och lägger oss allihopa och agnes ligger återigen på paradplats i mitten. vi ligger runt omkring och försöker skydda henne mot de andra odågornas framfart. livet stannar inte bara för att döden är närvarande och hänger under taket.. på morgonen har vi enskilda samtal med a. det är så sorgligt. hon är en sån fin, rar och spräcklig kisse. men hon är även matt, trött och jättesjuk. det finns verkligen inget annat att göra. klär på oss, bäddar i buren och borstar tänderna. jag har ingen aning om hur himlafärder går till på djurkliniker så jag tänker att en låda borde hon behöva iaf. och eftersom agnes är agnes blir det en dr martenslåda. med hjärtan för personer som stått henne nära. lägger i favvofilten.
plockar upp agnes som fortfarande ligger kvar i sängen, placerar henne i buren och så bär det iväg ut i friska luften. jag visar henne huset där vi bor så att hon ska kunna hitta tillbaka och kolla till oss då och då. försöker vara en stark och icke-bölande kattmamma. A har buren i knät under färden till djurkliniken.jag går in och betalar. avlivning, kremering och urna. avlivning. vilket jävla ord. av-liv-ning. jag frågar även sköterskan om lådan. om de har egna lådor när de skickar iväg djuren till kremering eller om det går bra med min? och hon säger något tyst och förläget (på finlandssvenska):
-vi skick' dem int' i lådor. vi tar dem i...eh...plastpåsar....men har ni en låda, ta med den in, ta med den..jag känner för att spy. ser en syn där sköterskan bär ett gäng döda djur i plastpåsar ut till en bil och slänger in dem i bagaget. jag VET att de är döda, att elvis har lämnat byggnaden och kroppen egentligen bara är jord men herregud! a och jag har levt i symbios i elva jävla år! plastpåse?! jag övertalar mej själv att de nog kommer behålla henne i dr martenskartongen. säger inget till A om påsarna, bäst jag bär på det själv.
får komma in direkt efter betalning. undersökningsrum med vit frottéhandduk på bordet. vi tar ut agnes. jag tror både A och jag lyckas hålla oss ifrån att gråta. veterinären kommer, samma som jag och a varit hos måååånga gånger. hon bekräftar att hon verkligen inte är friskt. kommenterar hennes magra kropp, hennes snoriga nos och säger
lilla gumman då...hon berättar sedan mycket sakligt men ändå skonsamt vad som kommer att hända. a kommer få sömnmedel in i buken för att somna och sova så djupt att hon inte känner något när den sista dosen ges rakt i blodet. detta kan ta upp till tjugo minuter. det är lugnt, vi säger hej då till agnes. jag har hennes huvud mot mej och klappar och kliar och håller fast henne lätt, lätt. efter några få futtiga sekunder ser jag agnes försvinna och hennes kropp sjunker ihop. vi lägger henne på sidan och klappar och pratar med henne. hon sover som vanligt med öppna ögon...
veterinären kommenterar att hon verkligen inte hade mycket kraft kvar och jag tänker inom mej att jag gjort helt rätt. agnes var redan på väg bort. hon får den sisa dosen och efter trettio sekunder lyssnar veterinären på hjärtat och agnes är död.
hon tonar ner belysningen, säger åt oss att vi får vara kvar så länge vi vill och att vi sen ska åka hem och ta hand om varandra. jag tackar henne och hon går.
vi bölar på, klappar och pratar med kissen. ber henne hälsa monster och alla andra missar och att allt kommer att bli bra för nu kan hon springa som aldrig förr. när vi känner oss redo lyfter vi upp lådan på bordet, viker undan filten och jag lägger ner agnes. vi kringlar ihop henne som hon brukar ligga, med tassarna för ansiktet. hon ser verkligen bara ut som hon sover. säger ännu mera hej då, klappar och pussar och lägger till slut över filten. klappar lätt på den och stänger locket.
jag kramar och pussar lådan innan jag går ut. jag gråter inte.
väl ute vinkar jag upp mot himlen och säger hej då. jag tvingar A att göra samma sak. sorg och oerhörd lättnad i samma andetag. jag vet att jag tog rätt beslut och jag vet att hon har det bättre nu. det gör sorgen lättare.
vi åker skakiga därifrån. på väg hem stannar vi vid bageriet och köper frallor och världens största bullar. väl hemma firar vi agnes befrielsedag med en redig jävla brakfrukost. känner snudd på bara lättnad.
sorgen kommer och går. mestadels av tiden är det helt okej. ibland outhärdligt. men det är som det ska vara. hon var ju en del av mitt liv i elva år. den lilla spräckliga gaphalsen.
jag hann vara trekattmamma i en månad och två dagar. nu är jag tvåkattmamma igen. men det får gå....
