skuggan, den inte så jättestora devon rexen.: 25 juni.

just nu ligger jag på en filt under bänken ute på balkongen och dikterar vad kattmamman ska skriva. det är fördjäkla varmt ute alltså. tur man har stora öron som kan svalka en. fast jag önskar nästan att de var liiite större.

när det blir för varmt sätter jag mej på soffan och
väntar på svalare dagar. här något framifrån.

här stilstudie från sidan...

det har inte hänt så himla mycket här hemma sen sist. däremot har det hänt ganska mycket i kattmammans familj. bulans halvbrorsa som bodde hos kattmammans mamma kerstin blev jättesjuk och åkte till himlen förra tisdagen. har jag för mej. herman, siamesen, blev då ensam och väldigt, väldigt ledsen. han gick och leeetade och leeetade och roopade efter dino och kerstin var ju naturligtvis ledsen för att dino var borta men blev ännu mer ledsen när hon hörde herman. så hon bestämde sig kvickt för att leta efter kattbarn. orientaliskt korthår skulle det vara. och den som söker skall finna eller vad det heter och det fanns och det blev en katt från möklinta straxt ovanför sala. en yyynkapyyynkapyre som ännu inte har något namn. frida har gett honom arbetsnamnet pyret. fast pyttepyret vore nog mer rätt.

vita herman (rödmaskad siames med blå ögon) och
dino (svart oriental med gröna ögon)

hos familjen som ägde pyret och co bodde det tre-fyra norsk skogkattavelshannar, bortåt fem skogkatthonor, en hund av huskytyp med ett mörkt och ett blått öga och så någon liten knähund av obestämd ras. dessutom hade de två orientalhonor varav den ena var pyrets mamma. hon hade fått fem kattbarn. två sköldpaddor, en siames och två svarta hannar. (jag menar naturligtvis färgen sköldpadda, inte att hon har fått två sköldpaddssköldpaddor. det skulle ju vara mäkta imponerande för en smal katta att klämma ut...)

kerstin med pyret.

kattmammans syrra moa med siamesbarn

min kattmamma med liten agneslookalike.

kerstin föll som en fura för den större svarta hanen. eller större är väl något missvisande. han var nån cm högre än den mindre. men iaf... han var liksom framme och lekte och hängde i kläderna medan den andra liiilla lilla var mer försiktig och försynt. han var så liten att han hade kunnat sitta i en kaffekopp. jag lovar...

vägen hem var lång och pyret pep lite men det gick väldigt bra för övrigt. ingen åksjuka, inget avförande i lådan. väl hemma släpptes han ut på kerstins toalett för att han skulle bekanta sig med kattlådan och förhoppningsvis lära sig var den stod. fast pyret tänkte mer: skitsamma! släpp ut mej, jag hör att det är någon som ropar på mej!! vilket naturligtvis var herman. herman blev något fundersam när dino kom tillbaka och var ynkapynkaliten och luktade helt annorlunda men han uppförde sig exemplariskt. inom tre minuter hade han tvättat den lille i rôva och sniffat igenom honom. pyret, han var mer upptagen med att sniffa möbler än att försöka fly från den där stora stora näsan som dök upp överallt.

här ligger jag och ser näpen ut...

...och kan inte göra nåt annat...

här var det lukter! lukter!

nu efter några dagar, är det som att läget aldrig har varit annorlunda. pyret leker som fan och herman hänger på. han har slutat och ropa och leta efter dino. pyret tar över...